I flera tidningar, bl.a. KT, Dagen, SVD, rapporterar att Svenska kyrkans ärkebiskop kritiserar regeringens agerande i fråga om Palestinas medlemskap i UNESCO. Inlägget är tydligt och distinkt, det är ingen tvekan om var Wejryd står i sakfrågan.
Man önskar att hans uttalande i teologiska och kyrkliga frågor skulle vara lika tydliga och värna det som kyrkan står för enligt portalparagrafen i kyrkoordningen. Sådana utspel kommer emellertid inte ofta. Kanske är det roligare att vara (parti)politiker än att axla det teologiska ansvaret?
söndag 6 november 2011
torsdag 3 november 2011
Långvarig träta
Brita Häll skriver ledare i kyrkans tidning med bl.a. följande ord:
"En annan sak vi känner igen från decennier av bråk om kvinnliga prästers vara eller icke vara är anklagelserna om inskränkthet kontra anpasslighet. Antingen är man bibeltrogen eller så är man bibelotrogen? Att alla i Svenska kyrkan kunde tro varandra om att ha grundat sin övertygelse i uppriktig teologisk begrundan, det vore en nåd att stilla bedja om. Och kan man inte låta bli att misstro sin meningsmotståndare, håll respektfull ton ändå!"
Man kan undra över flera saker i relation till det ovan sagda. Det är ju inte så att intrycket av tunga teologiska argument ter sig som de avgörande i fråga om dessa båda beslut. I båda fallen fattades besluten först i riksdagen och därefter svansade kyrkomötet efter.
Avgörande argument i debatten har ju inte varit vad Skriften och kyrkans förståelse av Skriften, och inte heller i relation till andra kyrkor i världen. Snarare är det ett oändligt tal om jämställdhet och liknande ideologiska argument som förs fram. Som om vi vore mer jämlika inför Gud och varandra genom dessa beslut!
En teologisk debatt som inte tar deltagarnas samvete på allvar förtjänar inte att kallas teologisk. I kyrkans sammanhang skapar majoritetsbeslut med efterföljande repressalier och hinder i tjänsten inte någon grund för långsiktigt god ton i debatten.
Man kan också lyfta fram den långa rad av svikna löften från kyrkoledningens sida gentemot dem som sått kvar i kyrkans gamla uppfattning.
Kort sagt: mobba en människa och kräv respekt tillbaka!
"En annan sak vi känner igen från decennier av bråk om kvinnliga prästers vara eller icke vara är anklagelserna om inskränkthet kontra anpasslighet. Antingen är man bibeltrogen eller så är man bibelotrogen? Att alla i Svenska kyrkan kunde tro varandra om att ha grundat sin övertygelse i uppriktig teologisk begrundan, det vore en nåd att stilla bedja om. Och kan man inte låta bli att misstro sin meningsmotståndare, håll respektfull ton ändå!"
Man kan undra över flera saker i relation till det ovan sagda. Det är ju inte så att intrycket av tunga teologiska argument ter sig som de avgörande i fråga om dessa båda beslut. I båda fallen fattades besluten först i riksdagen och därefter svansade kyrkomötet efter.
Avgörande argument i debatten har ju inte varit vad Skriften och kyrkans förståelse av Skriften, och inte heller i relation till andra kyrkor i världen. Snarare är det ett oändligt tal om jämställdhet och liknande ideologiska argument som förs fram. Som om vi vore mer jämlika inför Gud och varandra genom dessa beslut!
En teologisk debatt som inte tar deltagarnas samvete på allvar förtjänar inte att kallas teologisk. I kyrkans sammanhang skapar majoritetsbeslut med efterföljande repressalier och hinder i tjänsten inte någon grund för långsiktigt god ton i debatten.
Man kan också lyfta fram den långa rad av svikna löften från kyrkoledningens sida gentemot dem som sått kvar i kyrkans gamla uppfattning.
Kort sagt: mobba en människa och kräv respekt tillbaka!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)